«Håkon – Kom tillbaka! Allt är ett missförstånd!»

Först vill jag tacka Adresseavisen. Inte för att man nu för andra gången låter en debatt om driften av TKM Gråmølna sammanfalla med öppningen av våra ambitiösa utställningar på Trondheim Kunstmuseum, så att uppmärksamheten flyttas från det vi är omvittnat bra på – att göra viktiga utställningar med samtida konst, och att vitalisera visningen av våra fina samlingar – till det som vi enligt Håkon Bleken är dåliga på: att driva avdelningen TKM Gråmølna.

Det jag vill tacka Adressa för är de 250.000 kronor konstmuseet fick av tidningen i annonsbidrag 2009, så att TKM Gråmølna under sitt första år kunde få en kanonstart medialt och publikt. Då var detta museumsannex på Nedre Elvehamnen nytt, och nyfikenheten på Kunstgaven Bleken-Sitter var också maximalt. Med en massiv marknadsföring, en egen stab och egen ledning lokaliserad till TKM Gråmølna kunde man samtidigt ha en mycket hög aktivitetsnivå. Då sken solen på Solsidan!

Sedan kom efterhand de moln som måste dyka upp. Marknadsföringen gick efter det första året ner på en nivå som motsvarar vad TKM Gråmølna faktiskt är: en mindre avdelning av ett stort museum med många andra behov. Intresset för en permanent visning av två nulevande konstnärers verk visade sig också utfordrande att hålla vid liv –det förutsätter en supporterbas som fortsätter att strömma till för att se sina favoritkonstnärer inte bara en gång i året, utan fyra, fem, sex gånger. Så har det inte fungerat, och för att TKM Gråmølna ska hålla höga publiktal, förutsätter det en mycket hög aktivitetsgrad, i praktiken att man driver avdelningen som om det var ett eget museum.

Där befinner vi oss inte idag, och det är heller inte så att jag önskar återgå till det gamla sättet att driva TKM Gråmølna. Vi är ett relativt stort konstmuseum, med en huvudbyggnad från 1930 där vi förra året satsat på att åtgärda en del av de renoveringsbehov som mer än 80 års användning av byggnaden ackumulerat. Idag har vi en byggnad på Bispegata som till det inre är ett av Norges vackraste rum för konst. Samtidigt har vi satsat mycket på att höja nivån på utställningarna, och på att visa samlingen på nya sätt. Det har varit en stor framgång – vi fick också väldigt mycket skryt för detta, bland annat mycket hedrande nomineringar och utnämningar i Adressas UT-Awards och Nat og Dags motsvarighet. Att byggnaden fortfarande har akuta renoveringsbehov är inget vi ska sticka under stol med – för att få museumsklimat, tillgång för rullstolar, fungerande varu- och personalhissar, adekvata magasin med mera skulle vi behöva investera minst i storleksordningen 30-40 miljoner – ungefär vad det kostade att få till TKM Gråmølna. Man avstod medvetet från att utveckla TKM Bispegata då, det betalar vi för idag.

Trondheim Kunstmuseum har i väsentliga avseenden omorganiserats, och TKM Gråmølna drivs inte längre som en egen satellit. Det är varken önskvärt eller möjligt. Vi har en utbyggd marknadsföring för hela museet, och det har gjort stor nytta för våra generella publikumssiffror i 2012. Vi har kunnat omdisponera i fagstaben så att museet – med Norges tredje största offentliga konstsamling och gigantiska behov av konserveringsarbete – nu för första gången har en målerikonservator på halvtid. Vi har förbättrat informationen kring utställningarna, gjort om hjemmesiden, utseendet och innehållet i våra publikationer, vi jobbar bevisst med sociala media och vi har en pedagogisk avdelning som går på högvarv . Detta är resurser som är gemensamma för hela museet, och inget av det är något vi vill – eller kan - avstå ifrån. Allt detta måste lösas utan att personalkostnaderna höjs, så i dagsläget handlar det om vikariat och ett lapptäcke av åtgärder på bemanningssidan.

TKM Gråmölnas publiksiffror varierar med utställningarna, och med evenemangsaktiviteten. Under halva 2012 – medan TKM Bispegata var stängt för oppussing - hade vi hela museets verksamhet knuten till Gråmölna. Det innebär att publiktalen ökade förra året, alltså motsatsen till vad som påstods i Adressa. Men det handlar fortsatt om modesta tal. Det vi säkert kan säga är att vi endast kan lösa publikums- och driftsfrågorna på sikt, och att vi inte har några genvägar till framgång. Åtgärderna för 2013 har vi redogjort för tidigare i Adressa.

Förr kunde man tänka sig att under annonsrubriken Personligt få läsa: «Kom tillbaka, allt var ett missförstånd!». Håkon Bleken och jag har haft en utmärkt relation, och sist vi sågs före jul hade vi det alldeles hyggeligt. Vi ska inte prata genom avisen, och inte bakom ryggen på varann. Kom tillbaka, Håkon! Allt är ett missförstånd! Innan vi blir oeniga måste vi åtminstone ha pratat med varandra.

Foto: Mariann Dybdahl