MONIKA WANCKE

Vår kära kollega Monika Wancke förlorade kampen mot kreften i en ålder av 54 år, och dog 16 augusti.

Det känns så svårt, så obegripligt, när en vän och kollega rycks bort. Bort från vardagen och korridorerna i ateljéhuset, från mötena, vernissagerna och kommentarsfälten i facebook. Det är annorlunda med riktigt gamla människor. De som är färdiga med allt, som inte hade mer att tilføye. Men Monika Wancke hade så mycket som ännu var otecknat, oskapat. Oskrattat.

Den som minns henne som student på kunstakademiet i Trondheim, minns henne som en kreativ, livlig, energisk och social människa. Et oppkomme av idéer som ofta fann vägen ut i verkligheten. Som styreleder för både Trøndelag Bildende kunstnere och Lademoen kunstnerverksteder var hon engagerad och duktig.

Och kan ni tänka er en bättre lärare för unga konstelever på Trøndertuns folkhögskola? Med det drivet och framgångsandan. -Se, allt är möjligt. Ta tag i era idéerna och kasta er ut. Det är klart att man kan bygga skulpturer som humlor kan bo i. Göra fyra meter höga teckningar och höja sin röst i rovdjursdebatten. Samarbeta med Rikskonserter, komponister och författare. Och spela Mozart på pianot. För det gjorde hon ju själv. Det tverrfaglige var en av hennes röda trådar i konstnärskapet. Samarbete över kunskapsfält där ett plus ett gärna blev tre. Med det tankfullt seriösa och det stora lössläppta skrattet hela tiden sida vid sida.

Men det var inte nog med det: Hon kunde så mycket om allt som kan växa och gro i en hage. På stående fot kunde hon berätta allt man behöver veta om tomatodling. Och om man pekade på en buske, kunde hon berätta om den.

Monika Wancke föddes 1963 och växte upp på en gård i svenska Dalarna. Om vi alla hade varit hennes jämnåriga kamrater i barndomen, skulle vi vågat följa med henne på alla hennes upptåg? För de måste ju ha varit lika många som hisnande och farliga. Hon växte upp nära naturen. I naturen. Den gjorde intryck på henne, och hon gav den senare uttryck i konsten. Hon gifte sig med en, enligt egen utsago, jaktgal trønder, Hard Willy och av honom lärde hon sig ännu mer om livet i skogen. Han blev en trygg klippa, och var antagligen en helt nödvändig koordinat. I konsten, i livet, i sjukdomen.

De otecknade björnarna, katterna och vargarna springer fria och glada som barn rakt ut i skogen. De otecknade fåglarna lyfter från pappret, och skrattet ekar i korridorerna. Saker och ting tar nog inte slut bara för att det tar slut. Vi får försöka trösta oss med den tanken, för det är väldigt tråkigt att Monika är borta.

För Trøndelag Bildende Kunstnere och Lademoen kunstnerverksteder.

Markus Lantto